tisdag 26 april 2011

Alla borde prata svenska....

Nu är jag på resande fot igen och jag passar på att sammanfatta lite mer av mina anteckningar från mitt samtal med Juhani Lönnroth häromveckan. Mina tankar går till vår diskussion om bevarandet av det egna språket i kontrast till mångspråkighet. Fyra av de nordiska länderna toppade den nyligen publicerade EF-studien över engelskkunskaper, endast överträffade av Nederländerna. Språkkunskaperna har förstås en stor betydelse för våra internationella kontakter men utmärkta språkkunskaper kan också vara en nackdel! Vi nordbor har en tendens att överskatta och överutnyttja våra engelskkunskaper och därmed riskerar vi att förlora avgörande nyanser i affärssamtal och politiska dialoger.

EU-direktivet uppmanar att alla EU-medborgare bör lära sig minst två främmande språk, till stöd för språklig mångfald. Icke desto mindre rekommenderas politiker och kommissionärer att hålla sina offentliga föredragningar på sina respektive modersmål. Och så sker oftast från medlemsstater som Frankrike, Italien och Grekland medan politiker från de nordiska länderna tenderar att prata direkt på engelska. Men oavsett hur bra deras engelska är så kommer de aldrig att kunna uttrycka sig lika bra på sitt andra eller tredje språk som de kan på sitt modersmål. Dessutom försvåras arbetet för de professionella tolkarna då dessa först måste tolka ”svengelskan” innan informationen tolkas vidare till något av de andra EU-språken. Professor Sture Allén, ledamot av Svenska Akademien, sa på ett seminarium om mångspråkighet under Sveriges ordförandeskap att "Det är inte förrän du talar ditt modersmål - med professionella simultantolkar som överför det till övriga 23 officiella språken - som alla EU- företrädare kan delta på samma villkor."

Och visst är mångspråkigheten viktig, men har vi råd att underhålla alla nya språk och det galopperande antalet språkkombinationer som uppstår? Under mitt samtal med Juhani, frågar jag om han tror att mångspråkigheten har gått för långt. Nu när han har lämnat jobbet på EU-kommissionen bakom sig och har ett annat perspektiv, Juhani svarar: Det är en svår fråga, många tycker att det kanske borde finnas en gräns och man kunde kanske ha tänkt sig att sätta gränsen när Malta kom in i EU eftersom maltesiskan gav irländarna en politisk öppning att införa iriska som officiellt språk. Men nu är det politiskt mycket svårt att ändra. Men man kanske kan göra andra begräsningar? Vem har egentligen ansvaret att bekosta mångspråkigheten, utmanar Juhani.

Ja, vem ska betala? Sedan 2004 budgeterar och finansierar varje enskild EU-nation sina egna kostnader för tolkning och översättning och de tas från landets totala EU-budget. Juhani fortsätter: är det EU-institutionerna som ensamma som ska bära hela ansvaret? Eller ska kanske medlemsländerna själva ta en del av ansvaret i framtiden. Måste allt översättas på central nivå eller kan man tänka sig att t ex. Sverige, Danmark och Finland nationellt översätter den typ av texter som inte har så stor betydelse för t ex. spanjorer eller greker. Juhani menar att den totala ansvarsfördelningen måste ses över. Även nya teknologier bör implementeras i en större utsträckning så att t ex. texter med lägre krav på kvalitet kan översättas med hjälp av maskinöversättning.

Juhani fortsätter: - De politiska beslutsfattarna och lobbyisterna i medlemsländerna begär hela tiden mer och mer av de centrala kommissionerna och här skjuter de sig själva i foten för då utvecklar man inte de nationella resurserna. Om medlemsländerna istället tar ett större nationellt ansvar så skapar det en ökad efterfrågan och stimulerar utvecklingen av nationella tolk- och översättningsföretag. Det skulle också få många andra positiva efterverkningar på t ex. utbildning och för bevarandet av språk som värderas lägre än andra. I länder som Finland och Sverige blir engelskan så dominant att det inte längre finns något intresse hos studenter att vidareutbilda sig i de egna officiella språken finska och svenska.

Snabbt skiftar vårt samtal och vi hamnar i den högaktuella språkdebatten i Finland. Juhani och jag förvånas båda över att det ens behöver finnas en debatt eftersom svenska är en stor del av det finska kulturarvet. Och vilken större gåva kan ett barn få än att födas in en naturlig tvåspråkighet? Eller erbjudas möjlighet att lära sig ett nytt språk i tidig ålder. För finländaren innebär dessutom svenskan porten till danska och norska och förmågan att kommunicera på ”skandinaviska”.

Min sjuåriga dotter frågar plötsligt – vad skriver du om? Om olika språk, svarar jag och hon replikerar utan eftertanke – ”jag tycker att alla kunde prata svenska, det skulle bli enklare så….” Tja, vad svarar man på det? Det är en något annorlunda lösning på problemet :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar